French 1420-1479 Jean Fouquet Locations French painter and illuminator. He is regarded as the most important French painter of the 15th century and was responsible for introducing Italian Renaissance elements into French painting. Little is known of his life, and, apart from a signed self-portrait medallion (Paris, Louvre), his only authenticated work is the Antiquit?s judaeques (Paris, Bib. N., MS. fr. 247). A corpus of works by Fouquet has therefore been established on the basis of stylistic criteria, but its exact chronology is uncertain.  Related Paintings of Jean Fouquet :. | Guillaume Jouvenel des Ursins (mk05) | Portrait of Charles VII of France | The melun Madonna | Etienne Chevalier and Saint Stephen | St John at Patmos |
Related Artists:
BARTOLOMEO, Fra
b. 1473, Firenze, d. 1517 b. 1473, Firenze, d. 1517 He was born in Savignano di Prato, Tuscany. He received the nickname of Baccio della Porta for his house was near the Porta ("Gate") San Pier Gattolini. Starting from 1483 or 1484, by recommendation of Benedetto da Maiano, he apprenticed in the workshop of Cosimo Rosselli. In 1490 or 1491 he began a collaboration with Mariotto Albertinelli. In the late 1490s Baccio was drawn to the teachings of Fra Girolamo Savonarola, who denounced what he viewed as vain and corrupt contemporary art. Savonarola argued for art serving as a direct visual illustration of the Bible to educate those unable to read the book. From 1498 is his famous portrait of Savonarola, now in the Museo Nazionale di San Marco in Florence. The following year he was commissioned a fresco of the Universal Judgement for the Ospedale di Santa Maria Nuova, completed by Albertinelli and Giuliano Bugiardini when Baccio became a Dominican friar on July 26, 1500. The following year he entered the convent of San Marco. He renounced painting for several years, not resuming until 1504 when he became the head of the monastery workshop in obedience to his superior. In that year he began a Vision of St. Bernard for Bernardo Bianco's family chapel in the Badia Fiorentina, finished in 1507. Soon thereafter, Raphael visited Florence and befriended the friar. Bartolomeo learned perspective from the younger artist, while Raphael added skills in coloring and handling of drapery, which was noticeable in the works he produced after their meeting. With Raphael, he remained on the friendliest terms, and when he departed from Rome, left in his hands two unfinished pictures which Raphael completed. At the beginning of 1508 Bartolomeo moved to Venice to paint a Holy Father, St. Mary Magdalene and St. Catherine of Siena for the Dominicans of San Pietro Martire in Murano, influenced somewhat by Venetian colorism. As the Dominicans did not pay the work, he took it back to Lucca, where it can be seen now. Also in Lucca, in the October 1509, he painted by Albertinelli an altarpiece with Madonna and Child with Saints for the local cathedral. On November 26, 1510 Pier Soderini commissioned him an altarpiece for the Sala del Consiglio of Florence, now in the Museum of San Marco. Two years later he finished another altarpiece for the cathedral of Besancon.
Ranney William Tylee
German-born American Painter, 1813-1857 American painter. He spent six formative years in the hill country of North Carolina. By 1834 he was working and studying drawing in New York, but two years later he went to Texas to join in the war for independence. Although he returned to New York a year later, it was not until 1846, with the outbreak of the Mexican War, that Ranney began to use his Western experience as the basis for his painting. With the encouragement of the American Art Union, he executed three types of Western subject: the Western trapper or hunter, pursuing a dangerous life on the prairies, as in Trapper's Last Shot (1850; untraced; engraved and lithographed by T. Dwight Booth); the pioneer family, heading across the plains with children, dogs and goods, as in Advice on the Prairie (1853; Malvern, PA, Claude J. Ranney priv. col.); and the dangers of emigration, for example Prairie Fire.
tidemand
Tidemand kom vid 17 års ålder till Köpenhamns konstakademi, studerade där i fem år, tänkte sedan utbilda sig till historiemålare i Munchen, men valde i stället på en kamrats råd Dusseldorf till studieort och reste dit 1837. Han blev elev av Theodor Hildebrandt, men tog tidigare intryck av Carl Friedrich Lessings relativt realistiska historiemåleri. Hans första större målning behandlade ett svenskt ämne, Gustaf Vasa talar till dalkarlarna vid Mora (1841). Målningen inköptes av Rhens och Westfalens konstförening samt förskaffade Tidemand ett resestipendium från Norge och beställning på en altartavla till Vor Freisers kirke i Kristiania. Han reste sedan till Munchen och Italien, återvände till Norge på ett kort besök sommaren 1842, gjorde en studieresa i fjälltrakterna för att samla material till en påtänkt fosterländsk historiemålning, men kom nu till klarhet över sitt mål. Han ville, som han själv yttrat, skildra detta kraftiga naturfolks karaktär seder och vanor. Hans första tavla i detta syfte var Sagoberätterskan 1844, inköptes av drottning Josefina och förskaffade konstnären medlemskap av svenska konstakademien. Efter nya studieresor i Norge målade han Söndagskväll i Hardanger köptes av Oscar I, på slottet i Kristiania och Gudstjänst i en landskyrka. Han bosatte sig 1845 på allvar i Dusseldorf och vann snart ett namn genom de norska bondelivsbilderna. Samma år målade Tidemand i samarbete med Hans Fredrik Gude den romantiska Brudefärden i Hardanger. Revolutionsoroligheterna hade vid denna tid drivit de norske konstnärerna hem till Norge, och det såg ut, som skulle konsten nu bli rotfäst i hemlandet. Impulsen till en nationell konst gavs, men då lugn åter inträdde, återvände konstnärerna till utlandet. Under de närmaste åren målade Tidemand för det av Oscar I uppförda lilla lustslottet Oskarshal, som pryddes av uteslutande norska konstverk, serien Norskt bondeliv. Hans sista arbete var förstudier till en aldrig utförd historiemålning, Kristian IV grundlägger Kristiania, beställd av Oscar II. Tidemand skapade även tre altartavlor. I samarbete med Gude målade han Afton på Kröderen (1849), Ljustring (1850), Likfärd på Sognefjorden (1853), Fiskare i fara (1859), med Sophus Jacobsen Lappar på renjakt (1873) och med Morten M??ller Sinclairs landstigning i Romsdalen (1875). Han blev av sin samtid hyllad som Norges främsta representativa konstnär. Hans betydelse ligger i att han i sin konst gav uttryck åt det nationella uppvaknandet i sitt hemland. På samma gång föreställde han det norska folket för den stora allmänheten i utlandet. I Tyskland betraktades han som en av de främsta representanter i samtidens konst. Han fick många utmärkelser såväl i Tyskland som i Paris och i England, och hans arbeten såldes till höga pris. Sina mest omtyckta målningar upprepade han med tillhjälp av flera medhjälpare gång på gång, några i ända till 12 exemplar. Många av hans arbeten är återgivna i kopparstick och litografi. L. Dietrichson utgav Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (2 delar, 1878-79).